The Kardan Stång Story

av Sven Rubin, 051006

Det finns Good Vibrations och det finns Bad Vibrations. 
De senare har sedan i fjol försommar drabbat vår kära turnébuss; en -81:ans Volvo av modellen B10M65 (vet jag nu) med den finländska karossen Ajokki. Siffran 65 står för att hjulbasen - som tydligen är avståndet mellan hjulaxlarna - är 6,5 meter (vet jag nu). 

Vår private chaufför och mekaniske guru Greven har under denna tid kämpat med vibrationerna där bussverkstäder gått bet. Han har kollat axlar och bytt ut lager och andra saker som jag inte vet vad de heter, men vibrationerna har inte velat ge sig. De har bara valt nya hastigheter att dyka upp i.

Ända fram tills i somras. Då vred Greven kardanaxeln ett halvt varv - och vips! Vibrationerna var som bortblåsta. Ända fram till häromveckan. Då skulle en annan orkester hyra bussen. De hämtade bussen i Vansbro, men på vägen till Falun kom vibrationerna i repris. Den här gången i hastigheten 80 till 90 km/tim. 

Orkestern kände sig rejält omskakad, men eftersom deras turné började med en kortare tur, så gick det hela så att säga vägen. Nästa helg skulle dom lite längre, och två veckor senare ännu längre - till Umeå. Så, om vi skulle kunna vara vänliga och fixa vibrationerna tills dess. I detta skede hamnar bussen i en större bussverkstad i Borlänge och undertecknad kommer in i bilden. 

Femtioprocentige bussägaren Lars ringer mej (ägare av resten) och säger att enligt verkstaden är den bakre kardanstången skev ( - Jasså, det finns två sådana? - Eller kanske fler...? - Nehej, bara två...) och med all säkerhet är det denna blessyr som orsakar vibrationerna. Nu är saken den att Volvo inte har några kardanstänger kvar i lager från 1981.
- Inga problem, tror jag, som i somras lyckades få tag på en bra begagnad dieseltank från en jättebusskrot i Hölö utanför Södertälje. 
- Ring dom!
Det gör Lars, men inte har dom en sådan kardanstång, inte. Och dom har inga råd på var annars vi kan få tag på en. Dom tror det blir svårt att hitta en sådan. 

Verkstaden i Borlänge kan alternativt ordna en nytillverkad stång för cirka 10 000 kr. Men det är ju många pengar, och det finns ingen hundraprocentig garanti för att vibrationerna försvinner med en ny stång. Å andra sidan - ska vi beställa en så måste vi göra det i god tid för att den ska hinna tillverkas och sättas dit innan bussen ska till Umeå.

Så vi börjar leta. Efter vad då? Jo, jag får lära mej att kardanstången ska vara 180 cm lång och ha något som heter medbringare på sig med diametern 18 cm.

Vi börjar på nätet - med begränsat resultat. Den enda listade busskroten är just den i Hölö. Jag tittar i faludelens Gula sidor istället, och hittar där en bussverkstad i Hedemoraområdet. Ägaren har varken kardanstänger eller råd, men vidarebefordrar mej till en bussexpert i samma trakt. Där får jag ett par tips på skrotar. En av dessa, en småländsk som inte har nån själv, rekommenderar en kollega i Eksjö. Och bingo! Denne skrothandlare hittar genast en stång med rätt mått! I det närmaste...

Han mäter upp 182 cm. Det skulle ju vara 180, men för mej låter det som att två centimeter på 180 inte kan spela så stor roll. Säkrast dock att dubbelkolla med Borlänge: 
Dom tror att den ska passa. 

5 000 kr kostar den, och den kan skickas under dagen för att hinna monteras i god tid före helgen. Jag ringer Borlänge på torsdag morgon, och:
- Jo, den har kommit, vi får se om den passar. 
Den ser tydligen inte helt ”rätt” ut.
Lite senare ringer Borlänge och konstaterar att den - inte passade:
- Den var för lång. Vi skickade tillbaks den och satte på den gamla stången igen.

Jag tillbaks till telefonen. Prövar de andra tipsen, men inget napp. Jag kollar Gula sidorna igen. Där finns en annons från en stor bilskrot i Norrbotten. Där uppe gick det ju många postbussar av samma typ som vår, så jag provar. 

Han har ingenting men han ger mej ett par telefonnummer. Det andra av dessa går till en större lastbilskrothandlare i Skåne. Denne visar sig ha en massa kardanstänger, men tycker inte att våra mått stämmer. Medbringarna på hans kardanstänger mäter endera 175 eller 200 mm. Visserligen är dom till Volvo lastbilar (som har beteckningen F10 istället för bussens B10, vet jag nu), men det ska vara likvärdigt. 
Jag ringer Borlänge för att dubbelkolla måttet på medbringaren, man kanske inte har mätt helt exakt: 
- Jo, den var 18 cm.

Nu är det fredag lunch och den hyrande orkestern har inget annat val än att hämta bussen i befintligt skick. Senare på dagen får vi telefon från dem. Dom har kunnat konstatera att vibrationerna nu börjar vid 95 km/tim. Fortare vill dom inte köra, så den resan går riktigt bra. Vi kan andas ut över helgen. 

På måndag ringer jag Borlänge igen. Kan inte släppa det där med mätningen. Då är verkmästaren där. Jag undrar igen om om man vid mätningen kan ha missat på en halvcentimeter. Använder man skjutmått när man mäter sånt, eller?
- Nej, det var nog måttband. 
- Finns det inga data på hur måttet ska vara?
Verkmästarn letar i en reservdelskatalog, men hittar inget:
- Jag ringer Volvo i Göteborg och tar reda på rätt mått, säger han.
Efter en stund återkommer han:
- 174, 6 millimeter ska det va.
- Okej, bra! 

Jag ringer skrothandlaren i Skåne och säger att hans medbringarmått är det rätta. Men nu ifrågasätter han även längdmåttet och vill veta längden mellan ”svetsarna”. 

Tillbaks till Borlänge. Denna längd visar sig vara 126 cm. Nu är skåningen ändå inte säker på att detta är rätt mått att ta. Så jag får ringa Borlänge igen och får klart för mej att det är ”totallängden” som ska vara 180 cm. Jag ringer skåningen igen och tycker att: 
- Du kan väl titta om du har nån stång som är nära dom här måtten, så får vi fortsätta därifrån.

Vi fortsätter också därifrån när han efter att jag ringt honom några gånger till haft tid att leta - och hittat en! Tyvärr är den dock bara 178 cm lång.  Passar alltså inte. Men tillmötesgående som han är ger han mig ett tips på en skrot i Blekinge, dit jag ringer per omgående. Denne skrothandlare heter Matsson och ska genast gå ut och leta. Han återkommer. 

Det gör jag också. Då går Matsson ut och letar. Och hör och häpna, han hittar en! Den är oanvänd och kostar bara 2 500 kr. Jippie!

Kan vi vara säkra på att det är rätt längd nu då? En kardanstång (vet jag nu) ska ha en utdragbar del med så kallade splines (det bör stavas så, för de uttalas splains och det måste vara ett engelskt ord). Detta gör att längdmåttet blir synnerligen krångligt att ange. Efter att ha säkerhetskollat med Borlänge igen får jag beskedet att stången inte får vara 180 cm i helt hopskjutet läge:
- Den här stången är nog det, säger Matsson, och mäter genast upp just 180 cm i hopskjutet läge.
Jag ringer Borlänge:
- Då går det inte, den blir stum.
- Men går det inte att kapa av den, undrar jag eftersom jag tror mej minnas att Greven sagt det nån gång.
- Jo, det finns nån firma neröver som gör sånt. Jag kan ta reda på numret till i morgon.

Men nu är det bråttom. Det är tisdag och grabbarna ska köra mot Umeå på fredag klockan 10.00. Som tur är vet jag redan en kardanaxelfirma i Stockholm, som jag tidigare pratat med. Den renoverar kardanaxlar. Några dagar innan, då det såg som mörkast ut, fick jag ett tips på möjligheten att få vår gamla stång renoverad. Men ett sådant jobb, visade det sig efter samtal med firman, skulle bli lika dyrt som att tillverka en ny. 

Nu ringer jag sagda firma igen. Och, Hurra!, dom kan kapa av stången och balansera den till en rimlig penning! 
- Men inte förrän om - cirka fyra veckor... 
- Då är det för sent, det brinner i knutarna! (Det finns en vits att hämta här någonstans... Men inte nu!)
Vänligt nog rekommenderar dom en kollega i Bromma.
Dit jag genast ringer, och: 
- Jo, vi kan greja det om vi får ett par dar på oss.

De tar en tusenlapp mer än den andra firman, men det får gå. Jag förklarar problemet med att få den från Blekinge till Bromma och vidare till Borlänge före klockan 10.00 på fredag.
- Har jag den bara här i morgon så kan jag få iväg den 13.00 på torsdag, då är den i Borlänge på fredag morgon.
Bra! 

Jag ringer Matsson i Blekinge och förklarar det nödvändiga i att stången kommer till Bromma under onsdagen. Då är emellertid klockan redan fyra på tisdag eftermiddag och det går inga mer transporter den dagen. Men nästa morgon ska han se till att den kommer iväg. 

När jag ringer nästa dag halv elva är stången - olevererad. Matsson väntar på att speditionsfirman ska komma och hämta den: 
- Var det sån panik...? säger Matsson.
Jo, det var ju just det det var!
Matsson ger mej mobilnumret till speditionschauffören Percy. Jag ringer Percy. Han säger att det inte går några bilar förbi Matssons by under onsdagen. Enda sättet att stången ska komma iväg är att Matsson själv kör den till Karlshamn, varefter speditionsfirman transporterar den vidare till Karlskrona för vidare nattlig transport till Bromma.
- Levereras den då direkt till verkstaden?
- Javisst!
Jag ringer kardanverkstaden i Bromma. 
- Okej, säger dom, får vi den till åtta så hinner vi fixa den och få iväg den till Borlänge.
Jag ringer Matsson, som är vänlig nog att köra ner stången de tre milen till Karlshamn. Han ringer senare och bekräftar att den kommer att lämnas av i Bromma.
- Direkt till verkstaden?
- Javisst!
Nu kan inget gå fel! 

På torsdag morgon ringer Lars. Han har fått telefon från Bromma:
- Dom har inte fått någon kardanstång.
- Det är omöjligt!, säger jag.
Jag ringer Percy på speditionen i Skåne:
- Då måste den ligga på Lundaterminalen, säger han.
Nej, inte kvar nere i Skåne!, tänker jag. Men det visar sig att Lundaterminalen ligger i Spånga. Så jag ringer dit och får prata med speditionsfirman Schenker:
- Du måste ha ett sändningsnummer för att vi ska kunna spåra paketet, säger damen som jag så småningom kommer fram till.
Jag ringer Matsson i Blekinge och får numret på fraktsedeln. Efter en lång tid i telefonkö tillbaks till Schenker på Lundaterminalen kommer jag fram till en tjej på ankommande gods. Hon börjar spåra paketet: 
- Det kan vara på väg ut. 
Jag förklarar min just nu hopplösa situation. Hennes är inte så lätt heller, det är snöstorm i Stockholm och transporterna tar fyra gånger längre än normalt! 
- Paketet skulle ha gått med express för att bli utkört direkt, säger hon.
- Jaha, men det sa ju ingen något om igår.
Tjejen säger att hon ska be distributionsavdelningen ringa upp mig när hon han spårat paketet. 

Jag väntar tio minuter, sen ringer jag igen, och får stå i en ännu längre telefonkö. Men till min glädje får jag reda på att transporten har lämnat terminalen och att det väl tar drygt en halvtimme till Bromma. Nu är klockan halv tio.

Jag ringer kardanfirman. Dom kan fortfarande klara biffen om dom får stången vid tiotiden. Tio över tio ringer det från distributionsavdelningen på Schenker. Dom meddelar att paketet är på väg.
- Jo, jag hörde att bilen gick halv tio.
Men nu visar det sig att lastbilen ska runt och leverera en massa annat gods först! 
Nu är nervsammanbrottet nära. Det märker distributören och tar kontakt med lastbilen. Jag hör i bakgrunden samtalet:
- Naej, de´pakete´ ligger ganska långt ner i lasten, å nu sitter ja´ fast i nå´ blåljus här i Rissna.
- När tror du du kan leverera det?
- Ja, inom en och en halv timme.
Nervsammanbrottet är snart ett faktum. Men distributören har en idé.
- Om dom kör hit paketet själva från Bromma så hinner det med halvåttabilen i kväll. 
Jag ringer Bromma. Dom har ingen möjlighet att köra dit paketet. Vi får avvakta och se om det går ändå.Tio i ett ringer jag igen. 
- Stången är klar! 
- Stämde alla måtten också, undrar en numera ständigt dubbelkollande jag.
- Ja, det är rätt stång. En antik en!
- Storartat! Ser du till att det skickas med express till Borlänge!
- Visst!

För säkerhets skull skriver jag ner fraktsedelsnumret och ringer efter ett par timmar upp Schenker på Lundaterminalen. Får tala med kundservice. Paketet har inte kommit in än. Lastbilen som hämtat det är fortfarande ute och samlar in gods. Vidare får jag reda på att expressförmedling bara betyder att paketet levereras senast tio morgonen efter. Men då kan ju klockan bli just tio, och då ska ju kardanstången vara monterad och bussen provkörd. 
- Finns det ingen möjlighet att garanterat få dit den tidigare?
- Jo, med tidsbeställt gods, svarar damen. 
- Hur mycket kostar det, då?
Hon måste ringa och ta reda på det och efter ett tag får jag veta att det går på cirka 600 kr.
- Men jag kan inte garantera att det hinner iväg ikväll. Vi har snökaos här i Stockholm.

För att paketet ska hinna vidarebefordras samma dag måste lastbilen som har hämtat upp kardanstången vara tillbaks inne på terminalen före klockan fem . Jag väntar därför med att beställa ”tidsbeställt gods” tills jag vet om paketet ens kommer iväg ikväll.
- Du kan ringa strax före fem, säger damen.
För säkerhets skull ringer jag redan halv fem till Schenkers växel och blir kopplad till kundservice. Jag hamnar i telefonkö. 

Tio över fem står jag fortfarande i kö. En automatisk röst säger med jämna mellanrum:
- Du är placerad i kö. Tack för att du ringer... osv.
Vad göra nu? 
Jag kommer på att jag kan ringa med mobilen till växeln för att kolla om allt står rätt till och ändå sitta kvar i telefonkön med den andra telefonen. 
Jag gör det och får följande svar:
- Välkommen till Schenkers. Vår växel har öppettiderna åtta till sjutton. Välkommen åter...
Klockan 17:16 bryter någon min linje, utan kommentarer. Det blir dött.

Nu finns det ingenting annat att göra än att vänta tills i morgon bitti och hoppas på att paketet ändå går till Borlänge under natten. Kanske kan någon i så fall hämta det på terminalen och köra det till verkstaden.

Kvart över åtta nästa morgon ringer jag till Schenker i Borlänge och anger fakturanummer:
- Jo, den har kommit in i natt, är det glädjefyllda beskedet från damen som svarar.
Men den är inte skickad som express. 
Strunt samma nu då eftersom den ändå inte säkert kommit fram innan tio.
- Då kan någon från verkstaden komma och hämta paketet hos er nu? undrar jag.
- Javisst, jag måste bara kolla så det inte redan är lastat. Vänta lite.
Sedan hon kollat med åkerifirman (aha, ännu en aktör i denna oändliga kedja) kan damen meddela att paketet med kardanstången tyvärr redan är lastat och inte kan tas ur bilen. Men leveransen är på väg till södra industriområdet. Dock via en del andra addresser. Det kan alltså dra ut på tiden.

Jag släpper ur mig en del frustration, men understryker att jag inte skyller på henne. Faktum är att jag inte vet vem jag skyller på. Det där sista med snöstormen kan ju knappast någon rå för. Nåväl, jag ringer till verkstaden i Borlänge för att kolla om det hela kan fixas snabbt utifall stången dyker upp. Då visar det sig att bandets chaufför redan varit och hämtat bussen! Han kom dit tidigt för att kunna hjälpa till med monteringen om stången var levererad, men då den inte var det tog han bussen i befintligt skick. 
- Den går ju bra upp till nittio, hade han sagt.
Bandet hade dessutom bestämt sig för att åka tidigare eftersom väglaget blivit så vintrigt under det senaste dygnet.

Så så gick det med det. Och vem vet, kanske var det lika bra. Tänk om dom hade fått på den nya kardanstången och vibrationerna ändå var kvar, eller - hemska tanke - hade blivit ännu värre. Då hade dom monterat tillbaks den gamla stången - och då hade vibrationerna kanske varit tillbaka nere i 80 - 90 km/tim. Eller nåt. Nu får verkstaden i lugn och ro montera stången till veckan och provköra. Låt oss hoppas på Good Vibrations! Jag går och lägger mej och vilar nu jag.

På tisdag ringer jag Borlänge. Jo, dom har fått kardanstången.
- Är det rätt sort, då, undrar jag lite försiktigt.
- Ja, inte är den precis lik den gamla, heller.
- Men den är ju till lastbil och det skulle ju passa, menar jag som gjort allt som står i min makt för att försäkra mej om att den ska passa.
Dom säger något i stil med: - Ja, vi får väl hoppas att den passar, och kvalen börjar igen. Om den nu trots allt inte gör det hur går det då med eventuell tillbakalämning. Då tycker väl skrotfirman att dom inte vill ha en förkortad stång tillbaks osv.

På torsdag ringer jag igen. Dom har inte hunnit få dit den men ska göra det innan helgen. På fredag förmiddag ringer jag på nytt:
- Den passade perfekt och nu går den jämt, slår inte alls!
Det låter ju för bra för att vara sant:
- Kan ni ta en provtur för säkerhets skull, undrar jag.
- Men dom skulle hämta den vid tolvtiden.
- Okej.

Efter samtal till Lars får jag klart för mej att bussen ska till Falun där bandet ska spela på kvällen. Han ska ringa kontaktmannen och be dom kontrollköra i olika hastigheter. Han får dock inte tag på någon under dagen. Jag får numret och försöker ringa på lördag eftermiddag. Och kommer fram:
- Nu går bussen som en dröm! I alla hastigheter!

Jag känner hur något liksom lossnar inuti mej, nån spänning, det börjar kittla i kroppen, jag blir knäsvag och en liten tår kommer fram ur ögonvrån Jag är fri! Det är över!


Fotnot: Jag vill hylla alla aktörer inom bussbranschen. Samtliga ovan förekommande människor har visat sig mycket tålmodiga, hjälpsamma och tillmötesgånde. Utan dessa mänskliga kvaliteter hos de inblandade har med all säkerhet det omskrivna nervsammanbrottet varit ett faktum.